The Possession of Hannah Grace – recension och handling

Det finns något med bårhus som skräckfilm sällan kan motstå. The Possession of Hannah Grace, som hade biopremiär den 30 november 2018 (IMDb (filmdatabas)), använder just den miljön för att berätta en berättelse om besatthet. Här får du en faktabaserad genomgång av handlingen, det kritiska mottagandet och varför filmen trots allt fortsätter att locka tittare på streamingtjänster som Netflix.

Rotten Tomatoes: 20% (baserat på 15 recensioner) ·
IMDb-betyg: 5.2/10 ·
Premiärdatum: 30 november 2018 ·
Speltid: 86 minuter ·
Huvudroll: Shay Mitchell

Låt oss börja med grundfakta. Tio punkter som ger dig allt du behöver veta om produktionen.

Är The Possession of Hannah Grace verkligen läskig?

Skräckfaktorn är den första frågan de flesta ställer. Här finns två perspektiv: kritikerna och publiken.

Vad säger kritikerna?

Betyget på Rotten Tomatoes (recensionsdatabas) landar på blygsamma 20% baserat på 15 recensioner. Konsensuskritiken beskriver filmen som en entonig skräckfilm som inte lyckas utnyttja sin spännande premiss. IMDb-betyget 5.2/10 speglar en liknande reaktion – godkänd, men knappast oförglömlig.

Vad tycker publiken?

Bland tittare på forum som Reddit framträder en mer nyanserad bild. Många beskriver filmen som mer psykologisk än blodig – den bygger i hög grad på mörk belysning och suggestivt ljud snarare än explicita skräckeffekter. Common Sense Media (mediegranskning för föräldrar) beskriver miljön som ”klamfilmlik” och betonar att skräcken kommer från det suggestiva snarare än det konkreta.

Slutsatsen om skräckfaktorn: Gillar du psykologisk skräck med en enkel uppbyggnad kan filmen fungera. Förväntar du dig action och överraskningar blir du troligen besviken.

Är The Possession of Hannah Grace en verklig historia?

Nej. Wikipedia (uppslagsverk) bekräftar att filmen är en fiktiv berättelse. Ingen verklig person vid namn Hannah Grace har varit besatt, och manusförfattaren Brian Sieve skapade en originalhistoria inspirerad av klassiska besittningsfilmer.

Filmen marknadsfördes också tydligt som fiktiv – taglinen ”Döden är bara början” (från marknadsföringsmaterialet) antyder en överraskning i handlingen, inte en verklig händelse.

Vad händer i The Possession of Hannah Grace?

Filmen kretsar kring Megan Reed (Shay Mitchell, enligt Rotten Tomatoes (cast-lista)), en före detta polis och tillfrisknande tablettmissbrukare. Hon börjar jobba nattpass på ett bårhus i Boston – en miljö som Common Sense Media (mediegranskning) beskriver som ”en anonym, brutalistisk byggnad”.

En natt förs en ung kvinnas kropp in efter en misslyckad exorcism. Wikipedia (uppslagsverk) beskriver hur Hannah Grace först genomgick exorcism, och när hennes far kvävde henne med en kudde för att ”rädda henne”, återvände hon som en besatt kropp. Väl i bårhuset vaknar demonen och börjar terrorisera Megan.

Rotten Tomatoes (recensionsdatabas) synopsis bekräftar: en misslyckad exorcism dödar en ung kvinna, och Megan tar emot ett vanställt lik under sitt nattskift. IMDb (filmdatabas) summerar handlingen som ”bisarra, våldsamma händelser orsakade av en ond entitet i en av kropparna”.

Är The Possession of Hannah Grace värd att se?

Här väger vi för- och nackdelar – en bedömning som hjälper dig att avgöra om filmens 86 minuter är värda din tid.

Slutsatsen: Filmen är ett medvetet val för den som gillar stillsam psykologisk skräck, men den som söker nytänkande blir troligen besviken.

Vad händer i slutet av The Possession of Hannah Grace?

Wikipedia (uppslagsverk) beskriver slutscenen i detalj. Megan lyckas besegra demonen genom att bränna Hannah Graces kropp i bårhusets kremeringsugn. Demonen förefaller övermannad, men i en sista twist – Megan ler på ett olycksbådande sätt, vilket antyder att demonen delvis överlevt eller att hon själv fortfarande är besatt.

Kan du förklara slutet på filmen The Possession of Hannah Grace?

Slutet har blivit flitigt diskuterat på forum som Reddit. Tolkningarna är flera: antingen är Megan fortfarande besatt, eller så är hennes leende en markör för att hon har förändrats av upplevelsen. Ingen officiell förklaring finns från regissör Diederik van Rooijen (Wikipedia (uppslagsverk) bekräftar honom som regissör). Detta är typiskt för skräckgenren: slutet lämnas öppet för att förstärka den psykologiska effekten och hålla tittaren kvar i osäkerhet.

Vad det innebär: För den som gillar diskussioner om filmiska slut är detta en given snackis. För den som vill ha en ren avslutning känns det troligen otillfredsställande.

Vanliga frågor

Relaterad läsning: Skräckfilm – samling av filmrecensioner och analyser